balck

Idag såg jag bilderna från "NK begränsad upplaga" där Filippa K Man designern Rasmus Wingårdh hade en ruggigt snygg och vågat lång ljus trenchcoat på sig under kvällen som jag verkligen föll för, han bar den klockrent!

Trenchen har hängt i sedan världskrigen och har dressat allt från soldater till aristokrater. Käns aldrig som den kommit ur tiden heller då den hängt i alla dess detaljrika variationer i modeskaparnas kollektioner i många år. Jag är jämt på spaning efter ännu en trenchcoat och har hitills inte lyckats hitta någon på second hand vilket jag hoppas göra under hösten, jag vill vara "ensam" om fyndet. Det är inte heller det vanligaste plagget du ser på stan vilket säkerligen beror på att inte vem som helst bär upp den på ett snyggt sätt. Längden på en trenchcoat gör att en kort person bara ser ännu kortare ut och en bred person förstör själva plaggets siluett, lång och smal. Som tur är finns ju även den kortare "trenchcoaten" som är skrevlång och passar långa som korta. 

Ut nu alla fashionister och leta trenchcoats i alla hörn, allt från second hand på Södermalm till Nathalie Schuterman som ofta håller bra sortiment.  

Dokumentären om Jean Claude Gauthiers liv på Paris gator och i den djupa metron får vem som helst att se livet genom ljusare ögon. Adam Nilsson är en svensk kille som för några år sedan sålde sin bil och flyttade ner till Paris med en kamera i handen i hopp om att få visa världen något ingen annan visat. I Paris smutsigaste gator likt katakomber träffade han Jean Claude som levt ett liv som få människor kan föreställa sig sedan han var 25 år och då redan hamnat i djupaste missär som livet kan bjuda på. Dokumentärens kontraster i kombination med de sårbara tonerna ger den stark karaktär när Jean Claude berättar sin livs historia, att någon så fysiskt förstörd individ kan berätta för oss "blinda" människor det mest väsentliga med livet får mig att bli förstummad. 

Jean Claude dog 49 år gammal och blev dokumenterad under sitt sista år i livet av den brillianta och högmodiga regisören Adam Nilsson som levde sida vid sida med honom under denna tid. Det här är en film alla borde se! Efter ett misslyckat försök att hitta detta mästerverk på DVD har jag nu fått reda på att man kan se den på SVT:s hemsida. Jag uppmanar verkligen alla att ta sig tid i 45 minuter och kolla på denna pärla!

LÄNK: http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=1222555    

Vaya con Dios har knackat på mina trumhinnor sedan barnsben, dock inte självförvållat men med hjälp av mina föräldrars smakfyllda fredagkvällar. Ett butelj rött vin i trevligt sällskap gör grunden optimal för en kväll med sångaren Dani Klein som ryter ut en röst som lägger sig längs ryggraden tillsammans med toner av Gypsy Jazz som du aldrig hört den förr. Vill du ånjuta de riktiga diamanterna till låtar får du gräva djupt i skivaffären då aningen tamare skivor står framför guldplattan, senaste skivan är från 2004 men längre bak ska vi. Röstan må fortfarande vara knivskarp men den fullblod till rythm som hon behärskar hittas mellan 1988 - 1995 och fastnade på skivan Best of Vaya con Dios 1995)! Gå till närmaste välsorterade skivaffär, sträck på ryggen och fråga efter denna platta som får dig att vandra med Gud på en fredagkväll.      

Efter 7 veckor i landet som luktar kobajs och har vägar som liknar krigsfält har jag fått uppleva landets sköna sidor likväl som dess skönhetsfläckar. Till en början lever jag likt de lyckligaste dagarna i mitt liv när man som cyklist behandlas snarare som en Gud i Belgien i stället för en snödriva på vägen man vill köra sönder. Människor vill lära känna en och ta del av ens framgångar så dom på något sätt har haft fingret i smeten om man skulle bli riktigt stor! Maten höll mig lycklig i sina första veckor när sockerbröd med nutella äts till frukost som vi äter havregrynsgröt med mjölk och när mjölken hemma smakar...eh jaa mjölk smakar den här som grädde fast ändå samma fettprocent! Rött kött är något många Svenskar inte vill lägga på tungan då dom letar fram närmaste stekpanna och bryner den blodiga härligtheten till en liten grå gummibit men jag som är åt vampyrhållet lever bra här nere när köttet vilar endast minuten i stekpannan.

Vilken normalbegåvad människa som helst konstaterar nog av ovanstående, något sinnesförvirrade rader att jag gillar god mat men efter ett tag ser man mer av Belgien, mer som en vardag, hur allt fungerar och som inte helt oväntat är det inte som hemma i Sverige alltid. Trots tidigare visiter på olika kontinenter hamnar man sällan i en vardagsroll då man mer eller mindre alltid är en turist. Efter sju veckor vardagsliv listar jag nu tre saker jag inte pusslar ihop i mitt huvud som definitivt inte är som hemma!

Vi kör dieselbilar för vi är rädda om miljön - 95% av Belgarna kör Dieselbilar, ser du en bensinare är det antingen en turist eller någon med tjock plånbok.
Motargument - Kommunaltrafikens existens är knappt befintlig här, dom kör med sin bil överallt oavsett om det är 50 meter till mataffären eller 500km till semestern. Sanningen ligger nog i att dieselbilisterna får tillbaka en hel del pengar av bil och dieselskatten.  

Slösa inte på vattnet, det kostar pengar - Att bada i varandras varandras badvatten och inte spola när man "endast" gjort nummer ett och för all del, ha inte vattenkrig med vattenslangen!
Motargument - Det sist nämda är väl kanske svårt att argumentera mot när man är 19 år och fått höra "väx upp Sebastian i snart 8 år"  men de andra punkterna finns inte i mitt tankesätt då det är en ren hygienfråga! Skulle man istället lära sig att isolera fönster och förse sina dörrar med trösklar skulle dom ljusa ramarna från utsidans kyla slippa komma in, då spar man pengar! Det kan verkligen vara skitkallt i många hem här nere då dom inte har mycket mildare klimat än vad vi har.

Nej tack, jag äter inte godis för jag tänker på min kost - Efter en månad utan svenskt lösgodis förstår nog många trogna lösgodisätare min djupa sorg och vilken misär man hamnar i utan detta gyllene socker. Till slut fick jag syn på något som i stora drag hade sin liknelse i lösgodis på en marknad i närheten, sedlarna åkte upp och jag peka ut vad som blev dagens räddning för mig i det lilla godisståndet. Jag frågade den belgiska killen jag var med just då om han ville smaka som svarade med en sne blick och sa att han inte äter godis för att det är onyttigt, fine för mig! Jag ville ju ändå ha allt godis själv! De är inte den första belgaren som tycker jag är helt ute och seglar när jag vill ha godis!

Senare på eftermiddagen kom vi hem till hans familj, han var då lite småhungrig och tog fram två skivor ljust bröd och åt som pålägg ett tjockt lager socker vilket jag först trodde var ett skämt med tanke på hans allvarliga blick över min älskade godispåse. Belgarna missbrukar vitt och brunt socker på massor av mat som grönsaker, smörgås pannkakor och även på pastan tillsammans med ketchup i såsmängder! 
Motargument -  Godis = Socker

Med risk för att låta skeptisk med dessa rader vill jag påpeka att detta är funderingar som är tagna ur vardagens dieselfyllda luft här nere som behöver vädras ut över lite svenska ögon på bloggen. Jag är helt övertygad om att jag kommer bära med mig en hel del erfarenhet från detta äventyr till nästa gång jag rör på benen

Lamborghnini Gallardo har sedan många år tillbaka stått högt upp på min favoritlista över sportbilar. Nu har man valt att uppdatera Lamborghinis best-seller innan den rullar ut ur fabriken i Sant'Agata Bolognese både för ögat och adrenalinet! 

Den "gamla" V10:an är nu på 5.2 liter och ger ifrån sig ruskiga 560 hästkrafter vid sjungande 8000 varv som borde ge vilken fantast som helst gåshud! 40 hästar mer än innan i kombination med nya helt ombygda E-Gear lådan och 20 kilo lättare chassi tar sig besten endast 3.7 sekunder till 100 strecket och 11.8 sekunder till 200 knyck... Motorn är såklart mittmonterad som innan strax bakom föraren som man kan tyda av namnet LP, Longitude Postrionale. 

Facelift kändes som ett faktum även denna gång! En finjustering aerodynamiskt på kaross och en helt ny diffuser baktill. Helt nytt är de nya LED lamporna i form av Y, ett vardera framtill och tre vardera när du pressar dom tjocka    

Är det något plagg jag alltid håller till hands så är det den ljusblå skjortan. Skjorta är i sig ett vardagsplagg lika väl som festplagg, skjortan är inte ett plagg utan en öppen kategori som kan variera i utförande, form och användningsområde. Men just den ljusblå skjortan gör vilken kille som helst snygg efter en dag på stranden förutsatt att han har någorlunda koll på soltimmarna...

Två knappar uppknäppta är oftast underförstått för vana skjortanvändare som också stoppar undan slipsen för att verka mer vardaglig. Att sedan kavla upp armarna lite lagom slarvigt är ett vågat steg i rätt riktning för att få den där rätta avslapnade och omedvetet snygga stilen. 

Mitt tips på skjorta är Italienska Pasqui som inhandlas på La Chemise som ligger vid Östermalm. Dom har formsydda skjortor som sticker ut ur mängden i perfekt kvalisort och unik design.        

Skulle man fråga vilken världsvan person som helst vad dom tycker om fransmän skulle dom röra på mungiporna innan dom svara, antingen med ett ironiskt leende då de flesta verkar tro att dom mer eller mindre äger världen eller med en suckande hängläpp som tyder på deras innersta agressioner mot fransmän. Men så illa kanske det inte är...

Visst har dom lite herravälde inom sig men bakom det finns trots allt en otydlig solidaritet och social sida hos de flesta. Efter att mer eller minder tvingats att umgås med dem under ett par dagar släppte dom inte ett ord åt mitt håll föränn tredje dagen, det släppta ganska rejält med en dålig engelska i förådet och varje mening slutade med en fråga jag inte alls uppfattat. Svaret blev som vanligt när man inte fattar något alls; "Yeah yeah" med ett leende på läpparna. Men första intrycket är ofta en kaxig individ som vägrar prata engelska och trots man berättat att man inte kan franska fortsätter dom prata sitt egna språk. Jag vill kanske inte lägga ett gott ord för fransmän i allmänhet med tanke på deras orubbliga attityd utan mer putta fram dom en aning i ljuset för deras eget bästa...  

Idag blev jag erbjuden och aningen övertalad att följa med min farmor och farfar på på Lars Bohmans galleri på Karlavägen. Själv är konst inte min starka sida men lyckas ändå varje gång spela lika förvånad över hur fint det är när någon bekant köpt konst. Självklart tycker jag det är fint men är dess värre inte tillräckligt kunnig för att kunna uppskatta vad det igentligen är och betyder. Jag fick ännu en gång en utmaning då konstnären Jarl Ingvarsson målat på rena plywoodskivor med kulörer som påminner om dagistiden. Uppskattningsvis fanns där ett tjugotal verk och nästan alla var redan sålda då priset låg på 50.000-150.00kr. Därmed blev det inget direkt impulsköp av oss men jag fick hem en farmor med god inspiration inför framtiden som för övrigt är konstnär och kommer troligen ställe ut sina verk under våren! Detta inlägg måste ju få mitt kulturella jag på plussidan.