Äldre par
Något jag alltid undrat och fortfarande ser som ett mysterium större än Palme-mordet är hur de äldre paren på våran jord fortfarande håller ihop. Jag tycker det är fantastiskt att man efter trettio, fyrtio eller kanske femtion år fortfarande står vid varandras sida och delar sitt liv men är det alltid i välbehag?
Alla har nog mött någon äldre herre som menar på att hans fru skulle vara likvärdig med pesten, om den hade kunnat prata förstås. Han är inte heller särskilt försiktig med sina uttalanden då dom gärna kan hoppa ur munnen när hon står bredvid eller lagar mat åt dess båda i köket. Sedan första dagen jag kom till Belgien fick mina funderingar bekräftelse när jag träffat ett äldre par som är släktrelaterade med familjen jag bor med. Kvinnan (Som jag måste skriva istället för "tanten" så min farmor inte blir arg) går hela tiden och småfnissar för hon tycker det är så roligt att hela familjen är tillsammans vilket jag personligen tycker är helt okej om hon nu gillar det, men hennes man står ju verkligen inte ut med en fnissande fru. Man ser klart och tydligt hur aggresionen växer tillsammans med en sne blick åt hennes håll men han säger liksom inget utan förtränger det i tio minuter tills han glömt bort det tack vare den bristande minneskapaciteten...
Ett yngre par hade absolut startat en onödig diskussion kring detta som slutar i argument om att göra slut eller "Jag är värd någon bättre". Är det så att många par idag skiljer sig för att dom vill ha den "perfekta" som helst ska vara själsfrände med en själv? Vi är kanske för kräsna idag när vi väljer partner som i sig resulterat i att folket väljer att binda sig i ett senare skede i livet...
De äldre paren hänger fortfarande ihop trots sin brister men lever med dom som ett fult födelsemärke på låret istället för en böld över ögat. Jag kommer alltid se upp till dessa par likväl som dessa gubbar med förträngd ilska kommer finnas som ett nära skratt til hands!
Alla har nog mött någon äldre herre som menar på att hans fru skulle vara likvärdig med pesten, om den hade kunnat prata förstås. Han är inte heller särskilt försiktig med sina uttalanden då dom gärna kan hoppa ur munnen när hon står bredvid eller lagar mat åt dess båda i köket. Sedan första dagen jag kom till Belgien fick mina funderingar bekräftelse när jag träffat ett äldre par som är släktrelaterade med familjen jag bor med. Kvinnan (Som jag måste skriva istället för "tanten" så min farmor inte blir arg) går hela tiden och småfnissar för hon tycker det är så roligt att hela familjen är tillsammans vilket jag personligen tycker är helt okej om hon nu gillar det, men hennes man står ju verkligen inte ut med en fnissande fru. Man ser klart och tydligt hur aggresionen växer tillsammans med en sne blick åt hennes håll men han säger liksom inget utan förtränger det i tio minuter tills han glömt bort det tack vare den bristande minneskapaciteten...
Ett yngre par hade absolut startat en onödig diskussion kring detta som slutar i argument om att göra slut eller "Jag är värd någon bättre". Är det så att många par idag skiljer sig för att dom vill ha den "perfekta" som helst ska vara själsfrände med en själv? Vi är kanske för kräsna idag när vi väljer partner som i sig resulterat i att folket väljer att binda sig i ett senare skede i livet...
De äldre paren hänger fortfarande ihop trots sin brister men lever med dom som ett fult födelsemärke på låret istället för en böld över ögat. Jag kommer alltid se upp till dessa par likväl som dessa gubbar med förträngd ilska kommer finnas som ett nära skratt til hands!
Kommentarer
Trackback
