balck

Varför jag fick tummen ur och skriver ett inlägg idag började med tre fruktansvärt dåliga espresso som följdes av en bra och koffeinet gjorde sin grej... John Blund kommer inte närvara allt för tidigt i natt. 

Något jag varit bekant med en längre period är min död.  Att prostatacancer eller hjärtattack skulle fälla mig käns inte korrekt, mina konstateranden har resulterat i en sportbilskrash efter en klar överskattning av min körförmåga och inte heller i en hastighet under 270 km/h. Allt detta såg jag idag i min lilla espressokopp när jag kollade ner någon sekund och fick genast bekräftat mina tidigare spekulationer när John Blund strejkat. Detta kan ju lätt uppfattas som en smula fasligt men absolut inget jag fruktar på något sätt. Dör jag vid 30, 40, 50, 60 eller 70 så gör jag det, kanske blir jag 100. Troligen inte men jag dör hellre av att leva livet än att dö när jag missat livet. 

Något jag däremot är riktigt rädd för är att tyna bort i Alzeimers eller dylikt och bli uppäten inifrån. I filmen "En sång för Martin" beskriver regisören Billie August sin tolkning av Alzeimers. Martin som spelas av Sven Wollter är Sveriges största kompositör och är ett geni gällande klassisk musik. Han träffar sin blivande fru Barbara mitt bland sin egen orkester och lever lyckligare än aldrig förr innan han får prognos för Alzeimers och hela hans värld sjunker sakta under. Filmen har fått massor av priser och bör ses av varje person som ser att livet skilldrar en mängd av ondskans egna kvaliteter.