balck

Äntligen har jag hittat den korvätande hunden som sparkade in electron i mitt huvud som barn med låten Flat Beat! Mr Oizo är hunden som vet hur livet ska levas med sina störtsköna musikvidoes och himmelska flow. Dessvärre verkar det inte vara lätt för Svenska allmänheten att få tag i musiken, tror CDON.com har någon skiva annars får man leta sig runt, Amazon.com har alltid. Det är värt besväret! 

Quentin Dupieux som ligger bakom musiken påminner mer om en ovårdad ungkarl som gillar skägg än en skarpt dressad tysk i kostym, men så är han ju också Fransman. Med cigg i munnen och lurarna på huvudet lirar han som Bäst! 

Lounge Couture Vol.2
Typ: Blandad musik
Favoritspår: Korsakow feat. Erlend Oye - I´ve been waiting so long,
Boozoo Bajou feat. Wayne Maryin - Every hour

Goldfrapp kommer med sitt nya album "Seventh Tree" i dagarna och jag har fått chansen att redan lyssna igenom det och är lite besviken. Hon har precis som många andra artister försökt göra ett lugnare album i stil med Lounge och lite relax-känsla. Madonna och Kylie Minogue har ett liknande koncept på sina senaste skivor men tyvärr ger det inga större succeer för någon av dom två trots deras starka namn i grund och botten. Goldfrapp borde göra det hon är bäst på, den råa och exprimentiella electron i kombination med en underbar röst! Det blir kul att se hur genren Lounge som blir bredare och bredare kommer att påverka musiken under den kommande tiden.  

Efter allt resande jag varit med om blir jag ännu en gång påmind om hur instängda Svenskarna är socialt. Jag älskar verkligen Sverige som land och dess invånare men moralen ligger långt ifrån vad den kanske borde göra i vissa lägen och då betonar jag särskilt bemötande och främlingsfientligheten. Jag får ofta känslan av en svartsjuk och tillbakadragen ton i samtal med och runt Svenskar, att inte kunna glädjas åt andra och deras framgångar. Jag menar Sverige är ett land som flödar i framgång på de flesta håll och kanske därför också orsaken till det beteende som gör att de flesta i Sverige själva vill vara unika med sina egna framgångar och inte veta av andras. I Sveriges kanske man har så många möjligheter att göra karriär så att alla ser chansen om dom någon gång skulle få "tummen ur"...? Varför finns i så fall denna avundssjuka?  Resultatet blir oftast bara jobbigt för person i fråga, gnager sig fast på deras psyke och blir någon slags prestationsångest man ändå inte kan göra något åt.

Var glada för varandra och se andras framgångar som dina verktyg istället för hinder. 

Igår kväll anlände jag till Belgien för 2008 års säsong och ska inte stoppa under mattan med att Belgien så här års inte är det roligaste landet att vara i. Idag blev mitt första träningspass i den nya miljön som för tillfället består av åkrar med kobajs och vägar med betong men våren är i vilket fall närmre här än i Sverige. Det är klart man känner lite vemod att lämna Sverige när man tillbringat sina sista dagar i underbara Stockholm tilsammans med släkt och vänner men hoppas jag ska kunna hitta en trivsam vardag här så fort som möjligt.

Träningspasset idag bestod av enklare vägar jag kört under tidigare visiter då jag måste läsa på min geografi runt Flandern och körde den fruktade Koppenberg tre gånger. Med en maxlutning på 21,4% på riktigt dålig kullersten tar den musten ur en och man får verkligen ta i som ett svin för att komma upp på cykel! Det finns massvis av bilder tillbaka i tiden när proffsen blir tvugna att gå upp med cykeln och det har åtminstonne jag aldrig behövt göra.

Mitt boende just nu är i ett vanligt sovrum men är endast det i väntan på en riktigt fräck vindsvåning som är under renovering! Bilder kommer framöver!        

Idag stötte jag på Oscar Durling med vackert sällskap när jag strösade runt på NK inredning. Innan har jag aldrig sett honom i verkligenheten utan bara på massa festbilder. Jag kände inte igen honom direkt utan spanade först in skorna han gick i som var farligt lika mina lagom avlånga jodphurs. Till det hade han vardagsjeans om jag inte såg fel som var rätt smala i modellen vilket jag också föredrar och sist men inte minst en La Chemise påse i handen med en ny skjorta i. Han bekräftade verkligen min tidigare syn på honom, såg representabel ut och har en klädstil som jag känner igen mig i och jag gillar.   

Allt började med att jag fick tag i en klipptid hos Tito Frez på fredagen, det var tisdag och jag befann mig i Kalmar vilket kanske käns befängt hos många men att hitta en ny frisör man trivs med i Belgien finns inte i mina tankar.

Det är nu en vecka kvar tills jag flyttar till Belgien och börjar min karriär som cyklist...

Hur som helst. Jag tog bussen upp till mitt sköna Stockholm på torsdagen för att bo hos Syrran över natten. Bussresor är förövrigt något jag inte alls är förtjust i med trånga säten och dålig luft men lyckades vilket fall underhålla mig med att slänga en titt på en medpassagerares laptop med wrestlingfighter på tilsammans med min Ipod. Tog tuben till syrran med Boys Noice i lurarna som är mitt senaste fynd i electrogenren. När jag kom upp ur t-banan vid Gärdet kom jag genast att tänka på Jan Gunnar som bara bor 300 m därifrån. Jag slog han en signal och sa vi kanske kunde träffas imorgon och vi gav varandra något slags dåligt löfte...

Efter mitt besök hos Tito på fredagen åt jag gott på Lidingö med Farmor och Farfar som för övrigt alltid skämmer bort mig i mat och godsaker jag får ångest av dagen efter. När jag kände mig som fetast på fredagkvällen ringer JG och föreslår en middag på Nero som är ett skönt ställe på Roslagsgatan. Efter lite skepcis från min sida ger han förslaget att åtminstonne dela en flaska vin, "jag kommer om 20 min" blev mitt svar. Väl där väntar JG i en taxi och raka spåret till Nero, jävlar vad folk det var där men stamkund som han var satte vi oss till ro med ett glas vitt i handen och jägargryta att förtära. Vinglasen såg ut som whiskeyglas och rymde mer än man trodde, två glas blev snart tre och tre snart fyra. Under detta välmående förde vi många rätt ovanliga men mycket trevliga diskusioner.
Sen kom frågan som jag fruktat falla dit på hela kvällen, "Ska vi dra vidare"? Efter det goda vinet svarade jag självklart och nästa taxi gick mot Stureplan...

Solidaritet var en självklarhet för JG men stället hade problem med en vattenläcka och öppnade först senare. Vakten rekomenderade Hotellet vid den här tidpunkten på kvällen och vi gav oss vidare några hundra meter och gick in. Vi trodde väl igentligen inte så hårt på just Hotellet som ställe i sig men det visade sig att Solidaritet skickat dit alla sina gäster och det var världens drag! Rosé var beställt och en flaska Bruno Paillard stod på bordet vilket är en doldis på champagnesidan. Anledningen till våran utekväll blev att ta farväl åt mig innan jag flyttar till Belgien som jag tycker var fullt tillräcklig för att röja till det för kvällen! 
Vi drogs tillbaka till Solidaritet av JG:s iver och dansade loss i ljudet av electro. Rätt vad det var kom vi bort från varandra och jag snetände, åkte hem och åt kanelbullar... kvällen hade varit magisk och avslutet kändes som grädde på moset!

En kväll med Jan Gunnar är alltid skumpa och bra musik!